”Har inte du jobbat på Världskulturmuseet?,” frågade jag Göransson fast jag visste svaret.”Tja, jag har ju jobbat på nästan alla kulturinstitutioner här i stan. Förutom Liseberg,” sa han med ett leende. Göransson var en man att se upp till, han var en rutinerad herre som alltid grundade sina uttalanden på erfarenhet.
”Vad är grejen med Världskulturmuseet? Varför ständigt dessa missuppfattningar och konflikter?”
Göransson ryckte på axlarna.
”Fan vet, men det var ju ett socialdemokratiskt museum från början. Nu är det bara i vägen.”
”Äh, menar du på allvar att det bara har att göra med politik att göra?”
”Nej, inte bara. Ett statligt museum som inte ligger i Stockholm, det säger ju sig självt. Bara det är ju misstänksamt. Varför skulle man annars tillsätta en utredning om bara Världskulturmuseet när det finns tre andra Stockholmsmuseer i samma myndighet? Jag bara frågar.”
”Men det var väl interna problem också?”
”Det blir lätt så när man anställer en chef som inte vet vad hon blev chef för. Det är skillnad på Statens Museer för Världskultur och Världskulturmuseet, och om inte ens chefen kan skilja på det så ligger man rätt pyrt till redan från början.”
”Du tänker på danskan.”
”Inte alls.”
”Men myndighetschefen som kritiserar Kulturministern, har hon på fötterna?”
”Man har alltid på fötterna när man kritiserar Kulturministern.”
”Har hon rätt?,” frågade jag.
”Monsieur Vernissage, nu har hon rätt.”
1 kommentar:
Hoppla!
Man kan inte annat än att hålla med M. Vernissage i sin skarpsynta analys. Heja heja!
Skicka en kommentar