”Kalla mig reaktionär och småborgerlig, men sådan här konst förstår jag mig inte på,” sa Mr Kensington och tittade slött på spännbanden. ”Jag tycker att konst ska vara vackra tavlor och skulpturer. Som Monets näckrosor.”
”Skönheten finns i betraktarens öga, var det någon som sa en gång,” sa jag.
”Well, kanske inte vackra, men gripande på något sätt. Den döende dandyn, till exempel är inte speciellt vacker men gripande med en härlig komposition av färger. Det här…,” sa han och pekade på labyrinten av gula, röda och svarta band i Konstmuseets Falkhall. ”… är väl knappast vackert eller gripande. Jag har gått in i varenda öppning här och bara kommit till dead ends. Vad är det för mening?”
Jag lyfte presentationsbladet ur dess fack på väggen.
”Här står det att man ska ’uppleva verkets lätt klaustrofobiska verklighet då man tar sig genom.’ Kände du dig lätt klaustrofobisk, Arthur?”
”Lätt klaustrofobisk?”
”Ja.”
”Nej, jag känner mig lätt patologisk.”
”Det står också att det finns en ’tvetydig upplevelse av disciplinering.”
”Ja, den måste vara bloody tvetydig. Endlos, va?”
”Så heter den.”
”Hmm,” Mr Kensington såg sig omkring i salen. ”Slöseri med utrymme, om du frågar mig.”
”Smaken är som baken,” sa jag diplomatiskt.
”Precis, tacka vet jag Zorns dalkullor. Det är bakar i min smak, you know.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar